Om behandling vid transsexualitet
Välj dokument från listan
Behandlingsgången
För de flesta transsexuella blir det inre trycket av att leva i fel kön, och obehaget av att ha fel kropp, så starkt att de förr eller senare drivs till att söka hjälp. En inte helt ovanlig följd av utebliven vård och stöd, är döden - genom självmord. På de flesta universitetsorter i Sverige finns det expertutbildade psykiatrer, som har till uppgift att utreda fall av transsexualism. Vänd dig till: Utredningsteam
Sedan inleds en utredning för att säkerställa att den sökande verkligen är transsexuell, samt att den sökande inte har några sociala eller mentala problem. Dessutom ska utredningen visa om man har förutsättningar att klara ett liv i den nya könsrollen, och om det skulle innebära någon väsentlig förbättring av ens liv. Om förutsättningar finns, får man börja ta det "motsatta" könets hormoner.
Efter genomgången medicinsk behandling kan den transsexuelle anhålla om s.k. könsbyte hos socialstyrelsen, dvs få sitt namn och personnummer ändrat, och slutligen få sina könsorgan korrigerade så att de stämmer överens med personens faktiska könstillhörighet. Då detta steg är taget har personen både i fysiologisk och juridisk mening fått en ny könstillhörighet.
Den här beskrivningen är kortfattad. När tid finns, kommer en mer utförlig beskrivning läggas upp.
Varför måste man genomgå utredning?
I Sverige sker utredningen av transsexuella vid våra universitetssjukhus i Lund, Linköping, Göteborg, Uppsala och Umeå samt Huddinge sjukhus. En eller några få psykiatriska utredare vid dessa universitetssjukhus handlägger varje ärende som inkommer. Utredningen försöker fastställa om någon somatisk eller mental störning föreligger som på annat sätt kan förklara personens begäran att få genomgå behandlingen. En EEG-undersökning utförs i de flesta fall och ibland även en CBF-undersökning och en MRT-undersökning av hjärnan. Ett batteri av psykologtester försöker lägga en personlighetsprofil av den sökande, i syfte att utesluta att personen bär på någon djupt liggande personlighetsstörning.
Den psykiatriska bedömningen ska fastställa
Diagnos: är kriterierna för genuin transsexualism uppfyllda?
Graden av psykisk och social stabilitet.
Förutsättningarna både i den fysiska och psykiska framtoningen för övergång i "motsatt" könsroll.
Grad av insikt om vad ett könsbyte innebär i olika avseenden.
Hur vet man att ett könsbyte är rätt?
Känslan och insikten om att man är född i fel kön är inget man vet kristallklart från den dag man föddes. Det är något som växer fram och till sist blir olidligt att leva med. Många transsexuella har minnen från barndomen då de upplevde sig vara motsatt sitt biologiska kön. Vissa barn hävdar det så starkt att en psykologkontakt måste sättas in redan i barndomen (även om könsbyte först kan göras efter 18 års ålder).
När man når puberteten börjar det bli allt mer olidligt för de flesta. En del börjar redan nu känna att de är födda i fel kön medan andra går in självförnekelse. Oavsett när i livet man seriöst börjar fundera på att byta kön, så bör man tänka igenom det ordentligt, flera gånger.
Lista på saker att väga mot varandra
Tänkte skriva ihop en lista här på saker att fundera över. T.ex. är man beredd att offra sin möjlighet att föda barn för att bli man? Eller kan man tänka sig leva som androgyn transperson istället för att bli femme kvinna? För den som är transsexuell finns det i längden inga kompromisser. Vem som helst kan vara osäker inför en så stor förändring i livet!
Om man tvekar
Generellt kan man säga att man inte ska byta kön om man tvekar, men ska inte för det tveka så mycket att man inte vågar ta några steg på vägen. När man är så säker som man kan vara bör man gå vidare med att klä sig som det motsatta könet, starta hormon- behandling osv. Om allt annat känns rätt och det enda som fattas är själva operationerna så får man fatta det slutgiltiga beslutet att fullborda könsbytet. Ingen kan råda dig detta utan du måste själv fatta beslutet.
Om man testar sig fram och upptäcker att man inte vill byta så kan man alltid ångra, men har man väl opererat sig är det för sent att ångra sig!
Att komma ut till vänner, arbetskamrater och släktingar
När vi pratar om att komma ut, menar vi att komma ut inför bytet, inte att komma ut och leva öppet. När du börjar leva i din rätta könsroll så kan du inte dölja det för din familj, släkt, vänner och arbetskamrater. Somliga väljer att komma ut helt och visa upp sig som sitt nya jag rakt upp och ner. Den metoden kan vara bra för den är rak på sak, nackdelen är att folk kan bli chockade. En alternativ väg är att glida över till det andra könet och tidigt börjar prata om det, att börja prata om det redan på den nivån att man funderar på det. Nackdelen med det andra alternativet är att man kanske blir motarbetad innan man ens hunnit känna efter.
Olika reaktioner
Det är väldigt olika hur olika transsexuella bemöts av släkt och vänner när de berättar att de ska byta kön. Vissa tar det bra andra reagerar negativt. Ofta är man rädd för att få en negativ reaktion före man kommit ut. Vanligen är nog att släkt och vänner accepterar en numera. En bra tumregel om man är osäker är att fundera över vilken relation man har till människor. Om de tycker om en kommer de troligen fortsätta med det. Ett undantag kan vara en partner eller barn som kan känna sig lurade.
Om man har barn - barnpsykolog
-Information saknas, webmistress vill gärna ha information från medlemmar med erfarenheter på området.
Eftervård
Det finns ingen på förhand uppgjord praxis för eftervården av transsexuella i Sverige men mycket tyder på att man med vissa obligatoriska hjälpinsatser kan underlätta det fortsatta livet för en opererad transsexuell. Inte minst är det viktigt med kurativt stöd under de första tolv månaderna efter operationen då ibland en period av djup osäkerhet eller depression infinner sig. Den transsexuella har fram till denna punkt kämpat sig igenom en svår tid med psykiatrisk utredning och medicinsk behandling, ofta med starka negativa signaler från den närmaste omgivningen; vänner, familj, arbetskamrater, grannar m.fl. Efter operationen, är allt klart - åtminstone på papperet. Hos den transsexuelle innebär detta att han eller hon tillåter sig släppa på den hårda psykiska och emotionella kontrollen om sig själv eftersom den inte längre behövs - och i värsta fall finns det åtskilliga tillbakapressade obearbetade känslor som nu kommer farande upp till ytan: upplagrad osäkerhet, ångest och rädsla. Det kan mycket väl vara så att den transsexuelle nu befinner sig i ett sämre psykologiskt och emotionellt skick än när behandlingen startade. Detta kan i vissa fall leda till en svår och djup depression, som personen snabbt behöver få hjälp med för att inte fastna i detta tillstånd.
< Välj nytt dokument >
Startsida > Vård